Har en längre tid gått och funderat på det här med att leva helhjärtat och i nuet. Kanske det beror på att jag nu lever min andra halvtid, eller helt enkelt att jag ser både hos mig själv och hos många andra människor att det pågår en kamp om livets realitet här och nu.
Helhjärtat vill jag leva. Det låter så enkelt och okomplicerat, eller hur? Som om det bara var att följa sina känslor och lämna allt annat åt sidan, men det är just det som det inte är! För vi har alla ett ansvar att fullfölja våra åtaganden i arbetet, med familjen och bland vännerna. Men ofta så dras vi mellan att följa andras förväntningar istället för att lyda sitt eget hjärta.
Våga fråga dig själv, ska jag leva mitt så här? Följer jag mitt hjärtas innersta önskan? Äger tiden mig så att den blir en bristvara? Till och med på semestern. Kommer mina barn och barnbarn få leva med minnen av en frånvarande mamma, mormor, pappa eller farfar?”
Har nu mer och mer börjat förstå betydelsen av att bara vi själva kan fatta besluten som blir avgörande för hur vi lever våra liv. Ju äldre vi blir, desto mer ser vi tillbaka och inser att yttre omständigheter egentligen inte har någon betydelse eller avgör om vi är lyckliga eller inte. Vi kan inte skylla på alla andra, vi kan inte heller anklaga oss själva, det ger oss inte mera tid, det stjäl bara vår energi.

Att leva sitt liv här och nu innebär bland annat att du gör en sak i taget och gör det helhjärtat! Kanske du, precis som jag, har sett att under tiden som du pratar med en vän, så ser du att din väns blick går till klockan eller framförallt mobilen. Det räcker antagligen för att du ska börja fundera på om din vän egentligen lyssnar. Men du har säkert själv gjort samma sak, tankarna drar iväg och du befinner dig på en helt annan plats, istället för där du borde vara.
Många stressforskare har kommit fram till hur viktigt det är att göra en sak i taget, utan att tänka på allt annat som väntar på att bli gjort. Att helt enkelt nöja sig med det jag håller på med just nu.
Du och jag behöver välja att göra det som hjärtat kan stå för. Det som känns så rätt att det sprider sig i hela kroppen.

I Bibeln, Psaltaren, kapitel 118 vers 24 står det: ”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada”.
Helt klart ligger det något av värde i detta bibelord, det är den här dagen som gäller och där finns glädje, välbehag och räddning.

Att leva helhjärtat innebär att vi ser och förstår betydelsen av att vara ”närvarande”. En erfarenhet som jag önskat att jag fått tidigare i livet. Nu har jag insett att utifrån det så gör jag klokare val, är mer glad och tillfredsställd, ser lättare möjligheter och min relation med Gud blir levande.

Min man Roger och jag tycker till exempel mycket om att vara ute och gå. Det är härligt, rofyllt och hälsosamt att ge sig ut och njuta av naturens skönhet och givetvis finns det väl en önskan att vi borde promenera mer än vi gör, att trotsa väder och vind och bara gå ut.

Men ibland har jag märkt att vi stressar upp oss lite för mycket i hur viktigt det är med motion och att vi borde nog gå lite fortare, så hjärtat får jobba lite hårdare. I dessa stunder så är det lätt att glömma varför vi till att börja med valde att gå ut. Jag brukar då påminna mig själv att är jag ute och går så gör jag det helhjärtat. Jag vill njuta av stunden. Jag ger mig ju inte ut med Roger för att det ska vara över. Jag gör det för att tiden med honom är mitt hjärtas högsta önskan och då vill jag vara där – helhjärtat.

Oavsett hur våra liv ser ut, vilka prövningar eller utmaningar vi lever i, så finns det alltid något vi kan värdesätta. Det finns något varje dag som kan ge glädje och tacksamhet om vi bara kan se det och ta det till oss.
Precis så var det för gamle Joe. Han hade supit mycket och varit utslagen större delen av sitt liv, och som en följd av det så hade han svårt att få ihop det. Men under en söndagsgudstjänst överlämnade han sitt liv till Jesus och förändringen var så radikal att alla märkte det. Men Joe hade ett problem, han var så lycklig att han överröstade alla. Och när pastorn kom till ett ställe som vidrörde hans hjärta, hoppade han upp och ropade ”Halleluja!” Bekymrad över församlingens anseende sa pastorn till Joe: ”Joe, du måste vara tyst. Om du sitter tyst nästa söndag, så ska jag ge dig ett par nya stövlar”. Och Joe, som verkligen behövde ett par nya stövlar sa att han skulle försöka. Men efter att ha ansträngt sig igenom några kraftfulla ställen i predikan, kunde han inte stå ut längre. Han hoppade upp och ropade: ”Med eller utan stövlar, jag kommer att prisa Herren!”
(ett ord för dagen. USB media).

Helhjärtat vill jag leva –
helhjärtat vill jag tro!

Kommentera

Kommentarer