Tror du på Gud? När frågan ställs kan den resultera i många olika svar. En del tror på en personlig skapare. Andra säger att man tror på en högre makt. Vissa människor tror på Gud som en hjälp när livet krisar. Många både tror och inte tror. En del tror inte alls. Vissa som säger att de inte tror på Gud kan tala om att de ändå ber till något. Jag läste en rolig historia om några forskare:
Det fanns en grupp forskare som arbetade tillsammans och en dag beslutade de att människan hade kommit så långt att hon inte längre behövde Gud. Så de valde ut en forskare som skulle gå och tala om för Gud att de var klara med honom.
Vetenskapsmannen gick fram till Gud och sade: ”Gud, vi har bestämt att vi inte längre behöver dig. Vi har kommit fram till den punkten att vi kan klona människor och göra många mirakulösa saker, så vi behöver dig helt enkelt inte längre.”
Gud lyssnade tålmodigt och vänligt till mannen och efter att vetenskapsmannen pratat klart, sa Gud: ”Nåväl, vad sägs om det här, låt oss säga att vi har en ”göra-människa tävling”. Varpå vetenskapsmannen svarade: ”Ok, bra!”
Gud tillade, ”Nu ska vi göra det här precis som jag gjorde förr i tiden med Adam.” Vetenskapsmannen sa: ”Visst, inga problem” och böjde sig ner och tog upp en handfull jord.
Gud bara tittade på honom och sa: ”Nej… du får allt ta och göra din egen jord.”
Vad innebär det då att tro på Gud?
För mig är Gud närvarande och personlig. Han finns där vid min sida genom livet och är intresserad av mitt liv. När jag en dag tog emot Jesus som min Frälsare upplevde jag hur det föddes en personlig relation till Gud som har funnits där sedan dess.
Idag är det många som satsar på att uppnå personliga erfarenheter genom utveckling av sitt inre, utbildning, resor, andlighet av olika slag och fysisk träning. Mycket av det kan vara bra och leda framåt i livet. Jag kommer själv ihåg vilken tillfredställelse jag upplevt när jag nått vissa mål och tagit mig igenom utbildningar. Men det kan ändå inte jämföras med det fantastiska att få umgås med den Gud som älskar mig förutsättningslöst och vill ha gemenskap med mig varje dag i livet.
Det finns en ”logisk lätthet” i tron på Gud. Genom alla kulturer och folkslag finns en slags inre medvetenhet om Guds existens. Detta tar sig uttryck i olika former av gudsdyrkan. Bibeln talar om att människan har evigheten på något sätt inristad i sitt inre. Den kristna tron berättar att Gud inte är nöjd med att finnas som en diffus medvetenhet i våra sinnen. Han har landat på jorden genom Jesus Kristus och visat rakt in i vår mänskliga historieskrivning vem han är och att han älskar oss så mycket att han dog för att befria oss från det onda som vill förstöra våra liv. Ett av namnen på Gud i Bibeln är Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Detta namn berättar för oss vem Gud är.
En annan aspekt av tron på Gud är att det är något som fungerar i vardagen. Många människor kan berätta om hur bön till Gud förändrat svåra livssituationer. Andra berättar om en trygghet som bär genom allt som möter i livet. En del människor kan berätta om övernaturlig ledning vid livets vägval där de upplevt att Gud varit med på olika sätt.
Tron på Gud är också något som fungerar som en bärande kraft inför döden. Tusentals rapporter har kommit från människor som haft nära-döden-upplevelser. Forskning pågår också i ämnet. Över 90 procent av världens befolkning tror på ett liv efter detta. Ur det perspektivet är tron på Gud något faktiskt och verkligt som sträcker sig inte bara genom vårt fysiska liv utan även in i ”evigheten”. Tron på Gud är en trygghet även i dödens närhet.
Elon Svanell, en pensionerad pastor, berättar om den upplevelse han gjorde för en tid sedan när en ficka på kroppspulsådern brast och han hamnade på operationsbordet. Han svävade mellan liv och död. Han berättar om hur han mötte Gud och sedan vände tillbaka till livet. När han får frågan om han är rädd för döden så svarar han: ”Nej, jag känner en oändlig trygghet. Ju närmare livsslutet jag kommer, desto tryggare känner jag mig.”
Tror du på Gud? Det kanske är tid att verkligen ta reda på om Gud finns? Jag vet inte om du sett World Tour of Skandinavien där Johan Glans skämtar om att det kan vara farligt att knäppa sina händer. Tänk om Gud bara väntar på de knäppta händerna och att de är nyckeln till kontakten med honom?
Lite kan jag hålla med om detta. Tänk om det är så att Gud väntar på vårt initiativ? Min egen upplevelse är att Gud alltid är intresserad av kommunikation med oss och vill ha gemenskap med oss. Det är när jag och du menar allvar med vårt sökande som vi finner honom. Det är kanske dags för dig att pröva?
